Anna Ståhl regisserar Mrs. Doubtfire

När Anna Ståhl tar sig an Mrs. Doubtfire gör hon det med både personlig kärlek till förlagan och med en bred scenisk erfarenhet i ryggen. Förutom att vara regissör är hon dansare, koreograf, sångerska och konstnär, och har bland annat regisserat Svenska Revyn, Kretsen på Kulturhuset Stadsteatern och föreställningen Lisa – Kvinnan som är jag med Lisa Nilsson.

Vad var det som lockade dig med att regissera Mrs. Doubtfire?
– Dels att jag älskar filmen. Jag såg den så många gånger som barn. Robin Williams var – och är – en ikon och ett komiskt geni. När jag fick höra att man hade gjort en musikal av filmen, där både budskap och underhållning går hand i hand, kände jag direkt: Det här är min kopp te.

Hon beskriver musikalen som en varm och rolig familjeföreställning med något för alla, oavsett ålder.
– Det är en smällkaramell av musik, dansnummer, humor och skratt, som varvas med historien om en pappas oändliga kärlek till sina barn.

Kärnan i berättelsen är, enligt henne, tydlig.
– Att kärlek är det vi behöver mest av allt och att en familj kan se ut på olika sätt.

Samtidigt betonar hon att det är en genomarbetad musikal med flera musikstilar, klassiska musikalgrepp och en filmisk humor som flirtar med originalet.

Annas relation till filmen går långt tillbaka. Hon växte upp i England på 80- och 90-talet och hade ett stort filmintresse.
– Många kanaler visade bara film. Jag såg allt. Mrs. Doubtfire var en av dem, och jag kan citera många repliker och återge scener ur den.

Filmen regisserades av Chris Columbus, som även skrivit manus till Gremlins och The Goonies samt regisserat Ensam hemma.
– Det är något med 90-talets familjekomedier. De har en särskild ton. Att få anpassa den till nutidens humor och form är väldigt roligt. Och det finns något fint i att samla en generation kring något vi själva sett – och ge det vidare till nästa.

Hon är övertygad om att berättelsens kärna fortfarande är angelägen – och att den går att ta till sig även utan att ha sett filmen.
– Framför allt synen på familjen. Det är vi vuxna som måste acceptera att en familj kan se ut på olika sätt, så länge kärlek och omtanke finns – och lära våra barn det. Det temat blir aldrig gammalt.

Balansen mellan det komiska och det rörande är en av musikalens stora styrkor.
– Just för att humorn är så närvarande blir det känslosamma ännu mer gripande, tror jag. Det är medvetet skrivet av författarna Kirkpatrick och O'Farrell. Jag ser det som ett nöje att värna om de stunder som känslorna tar över både i dialogen, i sångtexterna och i själva skeendet. Jag ser verkligen fram emot att få skruva åt känslosträngarna i vår variant.

Vad hoppas du att publiken tar med sig hem?
– I första hand: glädje! Och med lite tur en känsla av samhörighet. Att få skratta tillsammans i en teatersalong och uppleva något roligt med dem man är där med.

Musikalen rymmer många scener som Anna ser fram emot extra mycket att få utforska tillsammans med ensemblen. 
– Favoritscenen varierar från vecka till vecka under förarbetet. Just nu är det ett matlagningsnummer som fullständigt ballar ur. Kycklingar slängs runt och en lätt brand uppstår mitt i all dans – ”Lätt att laga”.

Hon lyfter också en stillsammare scen mellan pappan Daniel och tonårsdottern Lydia.
– Hon frågar mitt i skilsmässan: Om din kärlek till mamma kan ta slut, kan du då sluta älska mig med? Det är en så enkel och samtidigt förkrossande fråga.

Om hon ska sammanfatta sin version av Mrs. Doubtfire med tre ord tvekar hon inte:
– Intensiv, varm, medryckande.

Och kanske är det just därför vi behöver den nu.
– Vi behöver alltid hitta saker att enas kring, men kanske ännu mer just nu. Att enas i humor och skratt – och i viljan att ta vara på kärleken där den finns – känns väldigt angeläget.