Om författaren P.O. Enquist
P.O. Enquist – journalist, författare, dramatiker och en av våra mest älskade diktare. Han föds i den lilla byn Hjoggböle i Västerbotten 1934, en plats som starkt kommer att prägla hans författarskap. Liksom den religiösa miljö han växer upp i, som enda barnet till en ensamstående mamma som är folkskollärare. Modern är djupt troende och engagerad i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, en frikyrka.
Om sin barndom har Enquist sagt: "Är man född djupt inne i en skog är träd och mark trygghet. Jag hade inga lekkamrater, men en stor skog helt för mig själv, det skapade min starka och obrottsliga karaktär. Jag var inte ensam. Jag hade tallarna".
Han är kulturkritiker på Expressen och SvD på 60-talet och även programledare i TV. Bor en tid i Västberlin, för att på 70- talet bli gästprofessor på ett universitet i Los Angeles och det är där, på en av sina föreläsningsturnéer i USA som han möter frågor om Strindberg. Studenterna vill diskutera Strindberg med honom, de vill förstå Strindberg och det ger Enquist uppslag till den pjäs som kom att bli hans internationella genombrott: Tribadernas natt (1975). Pjäsen är ett fiktivt möte mellan Strindberg, Siri von Essen och Marie David. Han skriver om pjäsen flera gånger och till sist meddelar Dramaten att de vill sätta upp pjäsen.
Han samarbetar med journalisten Anders Ehnmark i flera pjäser och inleder ett samarbete med Ingmar Bergman, som bland annat sätter upp hans pjäs Bildmakarna på Dramaten 1997. En pjäs om Selma Lagerlöf, Victor Sjöström och Tora Teje. Enquists dramatik rör sig ofta kring författare och skådespelare, en värld han känner väl genom sina år i Danmark och sitt äktenskap med Lone Bastholm, teaterchef för Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Och han är även verksam som regissör, både inom teater och film. Bland annat regisserar han en kontroversiell uppsättning av Fröken Julie på Det Kongelige Teater 1984.
En återkommande balansgång hos P.O. Enquist är den mellan fiktion och fakta, fantasi och verklighet, som yttrar sig i dokumentärromaner som Legionärerna och historiska romaner som Lewis resa och Livläkarens besök, för vilken han också fick Augustpriset (1999). Många gånger låter han oförståndiga enkla människor förmedla berättelsen utifrån ett mikroperspektiv på världens stora skeenden. Flera romaner handlar om faktiska personer och händelser, som Blanche och Marie (2004) om hysteriforskaren Jean Martin Charcots patient och älskarinna Blanche, hennes tillfrisknande och liv som assistent hos Marie Curie. Den romanen blir också teater och sätts upp på bland annat på Dramaten. En teater Enquist gärna återvänder till genom sina arbeten med Bergman.
2008 ger han ut sin djupt personliga bok, självbiografin Ett annat liv, för vilken han också belönas med Augustpriset. Det är en stark skildring av hur han tar sig ur sin alkoholism.
Som författare slår han igenom 1964 med Magnetisörens femte vinter. Och internationellt får han sitt genombrott med Legionärerna som översätts till flera språk och filmatiseras av Johan Bergenstråhle med titeln Baltutlämningen. Enquist skrev även film- och tv-manus som August Strindberg: Ett liv (1985) Il Capitano (1991), en skildring av det uppmärksammade mordet i Åmsele, och Hamsun (1996)- en film om den norska nationalskalden och hans hustru, båda straffade för samröre med nazisterna under andra världskriget.
Nedstörtad ängel publiceras första gången 1985 och anses som en av Enquists mest betydelsefulla böcker. Romanen väver ihop fyra berättelser som alla handlar om kärleken och vad det innebär att vara människa. Den refererar till historiska figurer och har referenser till andra bekanta texter som Enquist skrivit.
P.O. Enquist dog 2020, han blev åttiosex år gammal och efterlämnade en stor produktion och ett stort tomrum.
Irena Kraus,
dramaturg
