Upplyftande allvar

Trots en lång skådespelarkarriär är det första gången Marika Strand arbetar med en pjäs av Lars Norén.

– Det var inte som jag väntade mig. Det är inte så tungt, utan väldigt roligt. Vi har skrattat väldigt mycket, säger hon.

Östgötateatern har satt upp flera av Lars Noréns pjäser; Underjordens leende (1985), Demoner (1987) och Höst och vinter (1991). Senast var det Hämndaria 2003, i vilken Stina von Sydow prisades för sin tolkning av Elisabeth, en kvinna på gränsen till nervsammanbrott.

Denna gång heter Stinas karaktär Regina och är en före detta artist.

– Hon är en vinddriven person som hamnat på hotellet på ålderns höst, berättar Stina.

Vad innebär det för berättelsen att det finns en person utanför familjen med också?

– Det ger en relief och ett djup till familjen, säger Stina.

– Ja, det är en öppning utifrån. Det blir inte lika instängt som det hade varit annars, säger Marika.

Hon spelar mamman i familjen, Helen, som varit cancersjuk i 4–5 år. Helen hade andra drömmar än att bli fast på ett järnvägshotell, tror Marika. I pjäsen är hon hemma från sjukhemmet och det är mycket att reda ut.

– Hon vill göra bokslut med alla och prata om döden, men det är ingen annan som är så sugen på det. Hon öppnar också gärna för samtal, men skämtar sen bort det.

Träffar smärtpunkter

Ett par veckor innan premiär jobbar de båda med att få fatt i sina karaktärer fullt ut; ett arbete som de tror kommer att pågå under hela spelperioden. Det är också en av aspekterna som gör denna pjäs så rolig – och utmanande – för en skådespelare.

– Det är otroligt roligt att jobba med Noréns texter. Pjäsen går direkt in på våra smärtpunkter i våra tafatta försök att nå varandra, säger Stina.

– Man känner igen sig och sina tillkortakommanden, även om det inte är lika extremt, säger Marika.

De är överens om att Noréns rader rymmer såväl svärta som poesi och humor. Det är ett vardagligt talspråk, men samtidigt så vackert. 

– Han har också en lätthet och ett lyft i språket som gör att det blir vansinnigt roligt ibland. Det är ju komiskt med folk som säger fel saker till varandra hela tiden, säger Marika.

De ser en människokärlek i texten och i hur familjemedlemmarna försöker nå varandra; med många lager i vad karaktärerna säger och inte minst i hur de säger det.

Snävare roller

Kaos är granne med Gud är skriven 1983 och utspelas 1961. Tiden ger ytterligare en dimension till berättelsen, menar Marika och Stina.

– De är födda runt sekelskiftet och rollerna var snävare på så många sätt. Ricky är lika gammal som min pappa, säger Marika och syftar på den yngsta sonen i familjen.

Under repetitionerna har de tittat mycket på varandras scener och tror att publiken kommer att bli upplyft av att se föreställningen, allvarliga ämnen till trots.

Utöver att texten är svår att lära sig har repetitionsarbetet rullat på riktigt bra.

– Det har varit så öppet och tryggt. Det känns som en familj, säger Marika, och tillägger med ett skratt;

– På det positiva sättet!

Text: Jeanette Söderwall