Det bästa är ofta större än det man kan föreställa sig

Julia växte upp i Troisdorf, en stad strax utanför Köln i Tyskland, men hon brukar säga att hon kommer från Köln eftersom det är mer bekant för folk. Familjen var kulturintresserad – mamman sjöng i kör och båda föräldrarna var engagerade i den traditionella tyska karnevalen. Själv dansade hon och deltog i teatergrupper som barn, men såg det aldrig som en möjlig yrkesväg. 

När Julia var 16 år flyttade familjen till Norge – från storstadsliv till en liten by mitt i landet. Hon började i tionde klass, och när gymnasievalet nalkades efter några månader i det nya landet, uppmuntrade en lärare henne att söka till en musiklinje i grannstaden – och det blev starten på något nytt. 

  – Jag kunde lite piano och spelade Poker Face av Lady Gaga på mitt antagningsprov. Jag kom in, men de föreslog att jag skulle byta till sång istället för piano – vilket jag är väldigt glad för idag. 

Språket var en utmaning i början, men efter ett par år började norskan sitta. 

  – Jag lärde mig Trøndersk först, för det var vad som talades där jag bodde. I början pratade jag mest engelska i skolan, och fick till och med göra vissa uppgifter på tyska. Jag var ganska blyg och rädd för att göra fel. 

Något år in på gymnasiet medverkade hon i en musikal där hon träffade sin bästa vän, Tora Dahle Aagård, som inspirerat henne mycket. Musikalen regisserades av Arnulf Haga. 

  – Efter en repetition kom han fram till mig och sa: "Vad ska du göra efter skolan?" Jag hade ingen aning. Då sa han: "Du ska söka scenskolan. Jag tar med några monologer imorgon, så repar vi." Jag kan verkligen tacka honom – han såg något i mig som jag själv inte riktigt vågade tro på. Jag vet inte om jag hade haft mod att söka om han inte hade sagt: "Jag ser att du kan det här." 

2014 började hon kandidatutbildningen på Scenskolan i Trøndelag. Där föddes också det som idag är Feil Teater – ett teaterkompani som vuxit till en av Norges mest etablerade fria teatergrupper för barn och unga. 

  – 2023 spelade vi för nästan 30 000 barn. Vi har vunnit Norges största teaterpris, Heddapriset, och är nominerade igen i år. Det känns otroligt att något vi startade som ett studentprojekt, sprunget ur en frustration över att så få från teaterbranschen kom och såg våra föreställningar, har blivit så stort. Jag är VD, och i den dagliga driften är vi cirka tio personer. Vi är många som gör det ideellt för att för att vi brinner för det. 

Hösten 2020 flyttade Julia till Sverige för att följa sin hemliga dröm om att stå på musikalscenen – genom att börja på musikalutbildningen Artisten, på Högskolan för scen och musik i Göteborg.

  – Jag hade ett jobb på en teater i Norge innan, men jag sa upp mig för att gå den här utbildningen, som är en treårig kandidatutbildning. De tar bara in åtta till nio personer vartannat år, så det är väldigt exklusivt. Jag var tveksam till om jag skulle komma in, men jag bestämde mig för att testa. 

Praktiken genomförde hon på Östgötateatern i föreställningen Drottningens juvelsmycke, regisserad av Nils Poletti. 

  – Jag hade hört så mycket bra om Nils och att han gjorde så coola grejer. Det dröjde ett tag innan han svarade på mitt mejl, men jag blev så glad när han hörde av sig. Det skulle vara lite sång i pjäsen och han ville ha någon som kunde sjunga, så det passade perfekt. 

Julia minns praktiken med värme. 

  – Nils brydde sig inte om att min svenska inte var perfekt, vilket var min största oro innan. Det hjälpte mig att slappna av jättemycket. Jag lärde känna många fina människor, bland annat Camilo Ge Bresky, som följt mig i alla de produktioner jag hittills har jobbat med. 

Sin första anställning efter utbildningen vid Artisten, fick Julia i musikalen Waitress, som spelades på Östgötateatern 2023. Därefter tillbringade hon ett halvår i Oslo med Feil Teater, och hade ett programledaruppdrag i en ungdomsserie för UR. 2024 återvände hon till Östgötateatern för ett årskontrakt i musikalen Beetlejuice, följt av soppteatern Du var i alla fall vacker, som hon skapade tillsammans med Alva Palm. I februari 2025 stod hon återigen på Stora scenen – den här gången som Zarah Leander i Die Leander. 

  – Rollen som Zarah Leander har utvecklat mig enormt – framför allt har jag fått ett självförtroende som jag inte hade innan. Jag var rädd för att jag inte skulle klara av en så stor uppgift, men Nils har stöttat mig hela vägen. Jag har också växt mycket musikaliskt och skådespelarmässigt. Jag har haft turen att få jobba med musikern och kapellmästaren Kristin Stenerhag, i tre produktioner på Östgötateatern – hon har varit min klippa och mentor som hjälpt mig att tro på mig själv och min röst. Hon är min idol – så lugn, cool och begåvad. 

Att Julia är social och utåtriktad märker man snabbt. Och att få jobba med människor är det hon tycker är roligast – utöver att utmana sig själv. 

  – Jag älskar att umgås med folk och jag älskar sena rep. Jag vet att det inte är allas favorit, men jag tycker det är så mysigt att få umgås, speciellt vid kvällsrepetitioner. Sedan tycker jag också om att det jag gör kan betyda något för andra. Det låter kanske stort, men ibland kan teater verkligen förändra någons liv. 

Hon ser med stor entusiasm på framtiden, inte minst inför musikalen Unfortunate, som har nordisk premiär på Östgötateatern hösten 2025. 

  – Det känns som världens drömcast! Jag har nog aldrig varit så pepp på en ensemble förut. Det är så himla fina människor och ett så fint konstnärligt team! 

Till våren 2026 väntar nästa stora steg i karriären – huvudrollen i Yerma på Västmanlands Teater. 

  – Det är första gången jag lämnar min trygga bas på Östgötateatern för en längre period, och det känns lite läskigt, men också bra. Man behöver röra på sig och möta nya arbetsplatser och människor. Jag hoppas såklart att jag får komma tillbaka – det är det som gör att jag inte får panik, haha! 

Julia blickar även mot Norge, där Feil Teater fått ett helt år på sig att skapa fritt på en av landets största scener. 

  – Vi har fått en scen på Det Norske Teatret att disponera precis som vi vill från hösten 2026. Det är helt otroligt – och väldigt spännande!

Vad som väntar bortom det är fortfarande öppet, men det oroar henne inte. 

  – Det är ju så i det här yrket – man vet aldrig riktigt vad som kommer härnäst och det försöker jag se som något fint. De bästa projekten som jag har gjort, Die Leander till exempel, hade jag aldrig kunnat drömma om. Så jag försöker lita på att det bästa ofta är större än det man kan föreställa sig. 

Text: Christin Bäckman Boo