Aktuellt och ekivokt i Sveriges första musikalparodi

Camilo Ge Bresky har stått på scenen i över två decennier – och nu tar han steget över till regissörsstolen för sin första stora musikal, Unfortunate – Den barnförbjudna berättelsen om sjöhäxan Ursula. Med en bakgrund som dansare, skådespelare och koreograf är han redo att ge sin tolkning av den ikoniska sjöhäxan och skapa en visuellt slående och humoristisk föreställning som sätter ljus på normer och maktstrukturer. 

Hur har resan varit för dig från scenen till regissörsstolen?   

-Det är en väldigt lång, samtidigt en väldigt kort resa. Jag har länge jobbat som koreograf och successivt fått mer regiansvar i mitt koreografiarbete. Jag har tidigare regisserat mindre pjäser och var bland annat in house-regissör i musikalen Beetlejuice. När Nils Poletti frågade om jag kunde ge regi åt musikalen var mitt instinktiva svar ”Ja! Det vill jag göra!”. Det är min musikalregidebut och Unfortunate är verkligen unik. Det är första gången en musikalparodi sätts upp i Sverige. Att få förtroendet att både regissera och koreografera är en stor ära. Det betyder att någon ser mitt bidrag som en möjlighet att lyfta materialet till dess absolut bästa version. 

Hur känns det att inte stå på scenen? 

-Det känns helt rätt. Jag älskar att vara på den här sidan. När jag gick ut Balettakademin, ung och hungrig, trodde jag aldrig att jag skulle känna så. Men att få instruera, entusiasmera och hjälpa andra att hitta sitt uttryck är oerhört tillfredsställande. Just nu vill jag ha det precis så här. 

Vad tilltalar dig med Unfortunate? 

-Berättelsen om utanförskap. Oavsett hur det gestaltas eller i vilken form det presenteras, berör det och talar till alla. Jag tror att de flesta någon gång har upplevt utanförskap i någon form. Det är just den känslan som gör berättelsen så stark och angelägen. 

Det är en musikalparodi – vad innebär det? 

-Musikal är en väldigt speciell konstform där sången driver handlingen framåt – det är en av grundprinciperna för att något ska räknas som en musikal. Det här är en parodi på den välkända filmen Den lilla sjöjungfrun, men också på hela musikalgenren. Den är skapad för att vara rolig och är fylld med skämt som slår åt alla håll. Om man är insatt i musikalvärlden kommer man att känna igen blinkningar till en rad andra musikaler, men det krävs inga förkunskaper för att uppskatta humorn. 

Trots den lekfulla titeln är Unfortunate ingen familjeföreställning 

-Det är en saga för vuxna – kittlande, galen och fylld av humor. Samtidigt tar den upp brännande och högaktuella samhällsfrågor. Föreställningen belyser osynliga strukturer och hierarkier samt yfter ämnen som sexism, rasism, manschauvinism och normer. För mig har det varit väldigt viktigt att ha en mångfald av olika kroppar på scenen.  

Berätta om manuset och musiken 

-Både manuset och musiken är så otroligt bra! Sångtexterna och manuset är skrivna av komikerna Robyn Grant och Daniel Foxx – och det märks verkligen! Språket är skarpt, nutida och precis på gränsen – det är edgy på rätt sätt. Låtarna känns nästan bekanta redan vid första lyssningen, som om man alltid haft dem i bakhuvudet. Många nya musikaler har sånger som tar tid att fastna, men här har kompositörerna verkligen gjort ett bra jobb. Det är nynnvänligt, smart och lätt att ta till sig. Jag ser verkligen fram emot att se hur Kalle Norlén tacklar översättningen. Han gjorde ett strålande jobb med att översätta manuset i förra höstens stora musikal, Beetlejuice, så det ska bli spännande att läsa hans svenska version av Unfortunate.    

Det ryktas om att den är ganska ekivok, stämmer det?  

-Haha, ja, det finns definitivt en ekivok ådra genom hela materialet, men det är berättat med humor och glimten i ögat. När jag först läste manuset tänkte jag: "Wow, det här är verkligen vågat”. Men eftersom det görs på ett så gränslöst sätt att det övergår i humor, upplever jag det inte så – och jag tror inte heller att publiken kommer att göra det. Det finns ordvitsar och anspelningar på något ekivokt och förbjudet, men det görs på ett sådant sätt att det övergår i absurd humor. Det är parodiskt ekivokt – kan jag använda det uttrycket? 

Berätta om världen som publiken får dyka ner i? 

-Det är Ursulas värld, en plats under vattnet. Här är det blött, slemmigt och mörkt, men samtidigt väldigt visuellt. Vi har byggt upp en värld som är både glittrande, gnistrande och pärlemorskimrande. Scenograf och kostymdesigner Maja Döbling har skapat osannolika och häpnadsväckande världar och kostymer! Det här är en saga, så vi ville verkligen skapa en sagolik upplevelse – stort, mycket och visuellt! 

Hur skiljer sig din Ursula från den vi lärde känna i Den lilla sjöjungfrun? 

-Vi får komma mycket djupare in i hennes karaktär och förstå hennes val. I filmen får vi bara se vad Ursula gör, men inte varför. Min Ursula är mycket mer sårbar, mänsklig och verklig i sin personlighet. Trots att hon är en bläckfiskkvinna med magiska krafter, hoppas jag att publiken kommer att känna en större samhörighet med henne och kunna identifiera sig mer med henne än med de övriga karaktärerna. 

Text: Christin Bäckman Boo 

Intervjun är publicerad i Östgötateaterns generalprogram 2025/2026