Maktens dårskap blir fars

POTUS, den vedertagna förkortningen för President of the United States, är en fars som utspelar sig i maktens korridorer och blottlägger de absurda situationer och utmaningar som sju kvinnor runt presidenten tvingas hantera – i ett ständigt försök att täcka upp för hans oupphörliga tillkortakommanden. Den har tidigare spelats på Broadway i USA och är skriven av dramatikern Selina Fillinger, som kombinerar politisk humor med brännande samhällsfrågor, samtidigt som hon utmanar gränserna för makt och könsroller. I Östgötateaterns tolkning kan publiken se fram emot en vass, rapp och tankeväckande föreställning, där humor står i fokus mot en samtidsallvarlig fond.

- Det är en fars som främst underhåller, men som också kan provocera patriarkatet – vilket känns helt rätt i tiden med tanke på det amerikanska valet och den aktuella samhällsdebatten, säger regissören Peter Jansson, som tidigare bland annat regisserat och varit medskapare av publikfavoriten Superkontoret – En kommunal förvaltningsrevy.

Vad handlar POTUS om och varför valde du att regissera den här historien?
- Farsen handlar om sju kvinnor som på ett eller annat sätt har en relation till presidenten. De tvingas gång på gång hantera hans galenskap och brister, vilket leder till en serie absurda och kaotiska händelser – inte bara gentemot presidenten utan också i förhållande till sig själva. Det är ett klassiskt farsbygge som eskalerar i en oemotståndlig spiral mot det oundvikliga, men som samtidigt är en hyllning till alla kvinnor som stått bakom en man i en fars.

Peter poängterar hur unikt det är med en fars som fokuserar på kvinnor. Ofta hamnar tyvärr kvinnor i farsdramatik bakom en man för att bolla upp repliker som mannen sedan smashar in. Här får kvinnorna all scenisk plats, och det är ytterligare en av anledningarna till att föreställningen känns så viktig. Det finns också ett underliggande allvar – tanken på att en galning kan leda en kärnvapenmakt. Föreställningen är hysteriskt rolig, men också otroligt tänkvärd på flera sätt.

Varför är politisk fars relevant i dagens samhällsklimat, och vad hoppas du att publiken tar med sig?
- Jag tror att vi människor har ett uppdämt behov av att peka på galenskapen och skratta åt den. Efter föreställningen hoppas jag att publiken både känner en lättnad över att ha skrattat åt eländet och går hem med en känsla av: Men vad fan, nu får det vara nog! Humor öppnar dörrar. Den gör svåra ämnen tillgängliga och skapar en direkt kanal mellan scenen och publiken.

Kan något i föreställningen vara provokativt eller kontroversiellt?
- Ja, språket! skrattar Peter. Det är stundtals oerhört snuskigt, vilket är en del av poängen, men nu är det befriande nog kvinnorna som står för snusket. De svär som borstbindare och det är något vi kanske inte är så vana vid att se på scenen. Vi har ofta en bild av att personer runt makten är polerade och korrekta, i POTUS målas en helt annan bild upp. Kanske den sanna!? 

Vilka är utmaningarna med att regissera en politisk fars?
- Den största utmaningen är att ställa tramset mot samtidens tyngd, förklarar Peter. Ofta försöker vi ta tillvara på allvaret i komedier, men här är det nästan tvärtom – vi måste våga värna tramset trots att ämnet är allvarligt. En annan utmaning är tempot. Texten är otroligt rapp, och det kräver både tajming och andningshål, både för skådespelarna och publiken. Det är som ett godståg som inte går att stoppa!

Vad ser du mest fram emot i arbetet med föreställningen?
- Jag ser fram emot när skådespelarna så sakta börjar släppa texten. När grunden är lagd öppnas ett friare sätt att arbeta, och när allt börjar explodera på scenen – det är då allt blir möjligt. Då känns det som att precis vad som helst kan hända.

Vilka beslut har varit avgörande för att forma tonen och uttrycket i föreställningen?
- Det är svårt att peka på enskilda beslut, och i frågande stund omöjlig att svara på eftersom arbetet är en gemensam process för att hitta tajming och ton. Texten är lite ovanlig på sitt sätt då det ofta sägs flera repliker samtidigt på scenen. Det kräver en balansgång för att publiken ska hänga med. Samtidigt känns det lite punkigt och uppfriskande.

Om du fick beskriva föreställningen med tre ord, vilka skulle det vara?
- Rapp, dråplig och rock’n’roll - Det går galet snabbt och i ett oerhört tempo. En utmaning för både skådespelarna och publiken!

Vad hoppas du att publiken ska uppleva?
- Jag vill överraska publiken – få dem att skratta åt saker de aldrig trodde de skulle skratta åt. Med POTUS vill vi erbjuda en samtida fars fylld av trams, absurditeter och förvecklingar. Allt i ett halsbrytande tempo.

- Välkommen till Vita Huset!
 

Text: Mats Gripenblad 

Intervjun är publicerad i Östgötateaterns generalprogram 25/26.