Minnesord: Lenny Carlsson

Vi har nåtts av den mycket sorgsna nyheten att Östgötateaterns tidigare VD Lenny Carlsson gått bort hastigt. Lenny var väldigt uppskattad och har betytt mycket för teatern och dess anställda under lång tid och kommer att saknas enormt också som flitig teaterbesökare. Våra tankar går tills hans närmsta och vi har bett Johan Celander skriva en minnestext över Lenny.

Nils Poletti, teaterchef
Fanny Twardomanski, produktionschef & bitr. teaterchef
Pia Kronqvist, VD Scenkonst Öst
 

I LENNYS HJÄRTA RYMDES ALLA TEATERNS MÄNNISKOR

En av svensk teaters mest hängivna arbetare och ledare har lämnat oss. I helgen gick Östgötateaterns tidigare VD bort vid en ålder av 76 år.

Uppvuxen under mycket enkla förhållanden i Böda på norra Öland kom Lenny Carlsson som 15 åring ensam till Stockholm. Han jobbade med diverse påhugg i några månader tills han vid ett besök hos en arbetsförmedlare fick se en annons om att Stockholm Stadsteater sökte scenarbetare. Han frågade arbetsförmedlaren vad det var för någonting och fick höra att ”det var inget för en sån som han”. Från arbetsförmedlingen gick han direkt till stadsteatern, och på den vägen var det. På somrarna blev det arbete på turné med bland annat Povel och Knäppupp och så småningom arbete på Riksteatern, där han också träffade sin fru och livskamrat Gyda. På 70-talet kom han till den nybildade länsteatern i Örebro som ljusmästare. Han var fackligt aktiv och drivande. Lärde ständigt nytt. Arbetade med de flesta yrken inom teknik och planering, sina sista år i Örebro som teknisk chef och teaterchefens Georg Malvius högra hand.

I mitten på 80-talet följde han med Georg som produktionschef till Östgötateatern. Efter att ha återvänt kort till Örebro flyttade han och hans fru Gyda till Norrköping i början på 90-talet. Nu blev han administrativ chef. Efter att teaterchef Hans Bergström, avgått hastigt, hoppade Lenny 1993 in som tillförordnad teaterchef under närmare ett år. Det året hade teatern en av sina största musikalsuccéer med ”La Cage aux Folles”, en föreställning som låg Lenny varmt om hjärtat. Något år senare bar det av till Norge och jobbet som teaterchef på Teater Ibsen i Skien. Han pratade varmt om sina ”Kvelder med Carlsson”, en sorts talkshow i barmiljö där han bjöd in och samtalade med olika gäster; en Skavlan långt innan Skavlan.

Efter åren i Skien återvände han, sommaren 1998, till Östgötateatern, nu som VD. Han kom att stanna i elva år, fram till sin pension 2009. Under dessa år arbetade vi mycket nära tillsammans, i både med och motvind. Jag kom att få en otrolig respekt både för hans kunnande och han klokskap, men kanske framförallt för han stora människokärlek. Lenny älskade teatern, men han älskade människorna vid teatern ännu mer. Han kunde ta en strid när så behövdes – han var inte rädd av sig – men hellre sökte han en kompromiss, som gärna kunde få beseglas över något gott att äta och/eller dricka. Lenny var genuint nyfiken på andra människor, han visste att njuta av livet. Han var, kort sagt, ett socialt fenomen. Och visst hade han många historier som han gärna berättade, men har var en ännu bättre lyssnare, och det vill inte säga lite…

Under närmare tio år, fram till sin pension, satt Lenny också i styrelsen för Teatrarnas Riskförbund (sedermera Svensk Scenkonst). Också där kom hans klokskap till stor nytta. I teaterns ledningsgrupp drev han ett modernt ledarskap, han var både noggrann och omsorgsfull, prövande och lyssnande; alltid lojal. Konstnärligt hade han en vältränad näsa för kvalité. Han älskade våra musikaler, men föreställningar som ”Streber”, ”Din stund på jorden” och ung scen/östs ”Love” låg honom nog så varmt om hjärtat. Att vi aldrig fick upp en annan av hans favoriter: ”Möss och människor” känns vemodigt idag. Men Lenny var också nyfiken på det nya, han såg nödvändigheten i att de unga skulle få ta plats och experimentera. Utan hans arbete bakom kulisserna när vi skapade ung scen/öst vet jag inte om den någonsin sett dagens ljus. Att han var i Norge när Östgötabaletten lades ner var kanske skönt för honom, men hade han varit här hade han slagits som en varg för den.

Teatern är nuets, ögonblickets, konst. Lenny kunde konsten att leva i nuet, han bar med sig en fantastisk historia samtidigt som han alltid blickade framåt. Efter sin pension kom han att tillbringa halva året med sin Gyda i huset på Öland, som de under åren byggt ut för att kunna ta emot såväl sonen Björn och barnbarnet Lukas, som alla andra gäster som letade sig dit. Andra halvan av året bodde de i Norrköping där de sällan missade en föreställning eller en konsert. Lenny kommer att saknas.

/Johan Celander
Teaterchef 1997-2018