Vandringsteater i besjälad natur
Utforska mytologins magiska värld på en vandringsteater över stock och sten. Prisbelönta regissören Lisa Lie sätter upp ett unikt projekt på Östgötateatern, där publiken blir en del av föreställningen. Tillsammans med kompositören, sångaren och ljudkonstnären Ingvild Langgård har de skapat en föreställning som ger plats åt fantasin, inspirerad av folktro och gamla sångtraditioner.
Lisa Lie är en norsk regissör, skådespelare och dramatiker. Med projektet Ben fortsätter hon att utforska berättelser, som förts vidare från generation till generation. Många väsen som det talades om i det förindustriella bondesamhället är numera bortglömda, andra är kända även om man inte längre tror på dem och vissa lever fortfarande kvar vår tids folktro. Hans och Greta är karaktärer som följt med Lisa länge och som är återkommande i hennes produktioner, nu har de blivit gamla och häxan är död.
Tillsammans med Ingvild Langgård tar de med publiken ut i den “besjälade” naturen måhända styrd av olika makter. Där väderomslag, mystiska stenras och märkliga ljud kan tolkas som något övernaturligt.
Berätta om projektet Ben.
– Karaktärerna Hans och Greta har jag jobbat med i tidigare projekt, exempelvis i Blue Motell, 2015, och Vake, 2019. Men de har alltid fått vara i bakgrunden som bikaraktärer med sin lilla vagn. Nu har de blivit gamla och jag vill utforska vilka de är och vad de sysslar med.
Ingvild och Lisa träffades 2022 då de arbetade tillsammans i ett projekt om text och musik på Det Norske Teatret i Oslo. Nu fortsätter de på samma tema fast i annan form och har fördjupat sig i sångtraditionerna kulning, joddling, kaukning och lockning, som är sångtekniker som används för att ljudet ska färdas över långa avstånd. Teknikerna har olika benämningar beroende var i Norden man befinner sig. Men den mest neutrala och beskrivande termen för denna vokala tradition och teknik är lockrop. Inför projektet Ben har Lisa och Ingvild gjort research och varit på workshops och kurser för att lära sig mer om gamla nordiska och europeiska sångtraditioner, som använts för att ”sjunga sig igenom” landskapet.
– Alla kan utöva denna sångteknik. Det krävs ingen sångröst, vi har det inom oss naturligt. Sången är knuten till arbetsuppgifter, till tid och avstånd. Sångerna ska få en att minnas, de har en funktion.
Varför vill du göra det här projektet?
– Jag tycker det är jättekul att vara utomhus och få hänga med främmande människor och att få göra något meningsfullt tillsammans. När jag fick frågan om att göra någonting på Östgötateatern, så tänkte jag att jag vill vara ute i sommaren. Vi har så kort sommar. Jag vill göra en föreställning som hyllar livet, att vi fortfarande lever och har möjlighet att göra saker tillsammans, för en dag har vi inte längre det. Då hade det varit synd om vi bara satt inomhus och tittade på TV. Jag tror det är väldigt sunt att utsätta sig för nya sammanhang. Även fast tröskeln kanske är högre till den här upplevelsen än till att se på Netflix, så kommer du få mer ut av det, oavsett om du gillar eller hatar det. Föreställningen är en vandring med sånger som man kan välja att sjunga med i eller låta bli. Vi är ute i skogen och lyssnar på sagor. Det i sig är en låg tröskel och från den låga tröskeln kan det öppna sig nya möjligheter. Jag skulle vilja gå på den här föreställningen själv helt enkelt. Därför vill jag göra den!
Vad hoppas ni att publiken ska få med sig?
– Det som alltid dyker upp i Lisas projekt är att man som publik får komma in i något djupt mänskligt, något väldigt existentiellt. Man lär sig något nytt om att vara människa genom Lisas karaktärer, vare sig de är charmerande eller elaka. Jag tror att publiken kommer att känna det. Det här blir som ett mytologiskt rum, säger Ingvild.
Hur känns det att vara på Östgötateatern?
– Det känns bra och vi hoppas på det bästa! Det är bra folk här, säger Lisa.
– Ja, det känns jättebra och spännande att vara här, säger Ingvild.
Text: Christin Bäckman Boo
Publicerad 27 maj 2024