Hoppa till innehåll

Norén en ny bekantskap för veteranen Marika Strand

Marika Strand har vuxit upp på teatern med en mamma som är regissör och en pappa som är skådespelare. Född i Stockholm och uppväxt i Borås flyttade hon till Norrköping som 16-åring när föräldrarna fick jobb på Östgötateatern.

– När man är liten är det här en rätt häftig värld. Att vuxna leker med ett sådant otroligt allvar är rätt fascinerande när man är barn. Från att ha lekt och tramsat är det totalfokus, och att det där fokuset infinner sig hos alla på samma gång, alla på scen, alla runt scen. Jättehäftigt! 

Marika läste första året på gymnasiet på De Geergymnasiet och på kvällarna sysslade hon med sin stora passion – dans.     

– Fråga mig inte hur det gick till men på något sätt övertygade jag mina föräldrar om att jag skulle hoppa av gymnasiet för att dansa. Om jag ska dansa måste jag satsa på det nu, läsa kan jag göra sen.

Efter ett år i Norrköping flyttade familjen tillbaka till Stockholm och Marika började på Balettakademins yrkesdansarlinje. Men knäna tog stryk av dåliga golv och dansdrömmarna fick läggas på hyllan, då låg teatern nära till hands. Hennes första roll var som statist på Stockholms Stadsteater.

– Min mamma satte upp föreställningen Kameliadamens kärlek och död och koreografen frågade om jag ville vara statist.

Under tiden som Marika sökte till Scenskolan arbetade hon som påklädare på Stockholms Stadsteater i fem år, men scenskolan blev det aldrig. Parallellt jobbade hon på Sommarteatern i Södertälje. Första året arbetade hon som alltiallo för att sommaren därpå stå på scen. Sen hände allt på en gång. 

– En dag när jag kom hem låg det en lapp på hallgolvet. ”SVT söker dig, kan du ringa på det här numret.” 

Samtidigt som Marika fick en roll i SVTs TV-såpa Goda grannar, med som spelades in i Stockholm, så fick hon en anställning på Helsingborgs Stadsteater. 

– Det blev att åka nattåget till Stockholm på söndagskvällen för att vara på filminspelning på måndagsmorgon. Det var ganska slitiga två år. 

I Helsingborg träffade hon sin man som också är skådespelare och tillsammans fick de en dotter. Paret flyttade till Västsverige under en kortare period innan en gemensam vän tipsade om Östgötateatern. 

– Det var helt underbart för oss att komma hit och få arbeta på samma arbetsplats! Skådespelarensemblen var så fin och alla på teatern var otroligt engagerade och intresserade!

Sju teaterchefer har kommit och gått sedan Marika kom till Östgötateatern 1990. Hennes första pjäs var en turnerade föreställning i tre akter som spelades för skolklasser i grundskolan. Sedan dess har hon spelat i många pjäser, men aldrig tidigare i någon skriven av Lars Norén. 

Vad hade du för relation till Lars Norén innan Kaos är granne med Gud? 

– Ingen egentligen förutom att jag sett hans pjäser. Men jag visste att de flesta som spelat Noréns pjäser tycker att det är fantastiskt att jobba med hans texter! Men jag trodde nog att det skulle vara mer tungsint. Även fast det är tungt och sorgligt på många sätt är det också så mycket humor i den. 

Det var inte som du väntat dig? 

– Jag trodde att det skulle vara lite mer vardagssnack. Men det finns något poetiskt i texten, som en extranivå i hans språk, samtidigt som den är väldigt neutralistisk. Det har varit vansinnigt roligt att jobba med den här pjäsen! 

Repetitionerna har pågått sedan december 2022. Marika spelar Helen som är mamma i familjen. Helen har cancer och kommer hem över helgen från sjukhuset. Hon vet att hon inte har lång tid kvar att leva och vill prata med övriga familjemedlemmar om det. Men så fort hon tar upp ämnet blir hon avbruten. 

– Den här familjen är otroligt osynkad. När någon är beredd på att visa kärlek eller prata är de andra inte mottagliga. 

När Marika skapar sina karaktärer börjar hon alltid med texten. 

– Jag läser pjäsen som en roman. Jag hör tonfallet och läser in undermeningen. Karaktärens attribut brukar komma av sig själv. Jag kan känna i min kropp att Helen är sjuk. Hon är tung i kroppen eftersom hon har ont hela tiden. Innan Helen blev sjuk tror jag att hon hade svårt att sitta still, precis som jag själv har, men hennes smärta begränsar henne.

Hur gör du för att plocka fram en rollkaraktär när föreställningen ska börja?

– Om jag har repeterat bra då måste jag inte hålla på att känna in, då kommer det automatiskt. 

Trots att Marika inte tänker på sin rollkaraktär aktivt under dagarna så ligger den i bakhuvudet hela tiden. Hon utgår alltid från sig själv när hon arbetat med dem. 

– Det är svårt att förklara vad som händer i huvudet när man är mitt i en scen och samtidigt ser på sig själv utifrån. Man ser sina missar och tänker det här måste jag tänka på imorgon, samtidigt som man ska vara totalt närvarande i den situation man befinner sig i. 

Det är inte alltid att alla roller är lika intressanta att gestalta men för Marika är det viktigt att aldrig tappa lusten, som är hennes drivkraft. 

– Det är lite speciellt för mig eftersom jag var på den här teatern när jag var 16 år. Jag kommer ihåg att jag stod i kulissen och tittade på någon föreställning och tänkte: tänk om jag fick stå där på scen. Och ibland när det blir för mycket vardag så tänker jag på det. Att jag får göra det där som mitt 16-åringa jag tänkte: ”Jag dör om jag inte får hålla på med det här”. Jag måste värna om min lust. Det är grundbulten i hela mitt arbete. Om jag inte tror att det är livsviktigt att jag gör en bra föreställning, då finns det ingen mening med mitt jobb. Då är det bara trams som inte betyder något. 

Text: Christin Bäckman Boo 

Publicerad 27 april 2023