Hoppa till innehåll

Intervju: Agneta Skarp

Scenografen och kostymören Agneta Skarp arbetade i 44 år på Östgötateatern och har varit med i skapandet av runt 100 föreställningar.

Från bildandet av Stadsteatern Norrköping-Linköping 1947 och fram till 1966 drevs en treårig elevskola på teatern. Till den allra sista årskullen antogs 19-åriga Agneta Skarp som dekoratörselev. 

– Jag gick i skolan i Finspång samtidigt som Gunilla Zacharias, teaterchefens dotter. Jag skrev till hennes pappa, men det fanns inga möjligheter då. Så jag hade börjat utbilda mig konstnärligt i Stockholm när jag fick ett långt brev från John Zacharias om att han tänkt på mig och att det nu fanns en öppning, berättar Agneta.

 

Neg för skådespelarna

Under dekorationschef Tyr Martin läste hon allt från språk och teaterhistoria till dans. På övrig tid målade hon dekor och lärde sig att göra tekniska ritningar.

– Det var roligt men det var ju ens liv; teatern. Man var där hela tiden och om man inte studerade eller arbetade så kanske man var barnvakt till någon skådespelares barn.

Hon berättar att skådespelarna hade väldigt hög status och att hierarkierna på den tiden var tydliga.

– Man neg och eleverna fick inte ens gå in i skådespelarnas foajé. Vi hade en egen skräpig foajé. 

Lönen var inledningsvis så gott som obefintlig. Så småningom fick eleverna på scenskolan studiemedel, men de for ändå illa ekonomiskt.

– Vi hade en föreståndare för kantinen som såg till att vi elever fick stora portioner och rester, säger Agneta.

 

Tåg mellan städerna

Måleriet låg i teaterhuset i Norrköping; dels på våningsplanet ovanpå magasinet, dels i källaren (nuvarande Källarscenen). 

– Det var ganska primitivt på den tiden. I början där på 60-talet åkte vi tåg till Linköping med alla pryttlar; hinkar och stora penslar. Sen avancerade vi till en folkvagnsbuss.

Agneta säger att det känns som att hon fick uppleva den bästa tiden i teaterns historia – på så sätt att det hela tiden förändrades till det bättre. Exempelvis så bildades och drevs Östgötabaletten 1970–1996.

– Jag gjorde många kostymer till Östgötabaletten och gillade det. Det var väldigt fint och fanns nya fantastiska material att jobba med.

 

Barnteater och turnéer

Agneta lyfter också Östgötateaterns huserande på Lilla teatern i Norrköping från 1969 till mitten av 1990-talet. Här gavs i synnerhet många barn- och ungdomsföreställningar, inklusive barnbalett. 

– Sen hade vi även föreningsteater, turnerande verksamhet, bland annat till folkparker. Jag tror till och med att de åkte ut på öar och spelade teater. Det var väldigt fantasifulla dekorer man fick göra eftersom allt skulle gå att fälla ihop och packa med sig.

2001 bildades också Östgötateaterns fristående barn- och ungdomsscen ung scen/öst, med hemmabas i Linköping.

Vilka är de största skillnaderna utvecklingsmässigt under dina år på teatern? 

– Ljuset har ju utvecklats enormt. Nu är det så mycket ljus att det knappt behövs dekor. Dekoren har också förändrats i och med smidet och lättmetallen. Innan fick man bygga allt i trä, nu kan vi till exempel göra bryggor. Och naturligtvis har det även förändrats ljudmässigt.


Ser du några större skillnader i repertoaren?

– Nja. Allt som vi spelade förr har vi spelat igen. Sen har den moderna dramatiken naturligtvis kommit, med Lars Norén och sånt. Socialrealismen som kommit och nu kanske är på väg bort. Men det var nytt då, vi lagade till och med mat på scenen och hade rinnande vatten i kranen.

Andra ”riktiga” scenografielement hon arbetat med – och som visat sig fungera mindre bra rent allergimässigt – är en verklig gräsmatta på scenen samt en sandlåda full av korksmulor. Den torra vassruggen i kanten av Det susar i säven-scenografin fick också ryka.


Vilka föreställningar har du starkast minnen av?

– Operetten som hette Hiawatha, det amerikanska nationaleposet. Det var mycket speciellt både scenografi- och kostymmässigt. Sen har jag haft stor känsla för alla Strindbergs pjäser som vi har gjort. Till musikalen Blodsbröder så gjorde vi också en väldigt annorlunda scenografi med klotter. Det var lite roligt för målarna att hålla med. Men jag har nog gillat allting. Det är det fina med en sån här teater – att man fått göra så mycket blandade saker.


Vilka var de största succéerna, som du minns det?

– Den första La Cage aux Folles var en riktig succé, med Jörgen Mulligan och Christian Zell. Jag satt uppe på balkong och man klappade i nästan en kvart. Det var något nytt då, man talade inte om homosexualitet. Sen musikalerna överlag; Spelman på taket, Chicago. Och Röda Nejlikan – så otrolig och mångfacetterad musik. Jag tror att det var 150 kostymer i den.

Agnetas allra första föreställning – slutproduktionen på elevskolan – var August Strindbergs Holländarn. Och den allra sista blev Magnus Nilssons Vi skojar i morrn.

Däremellan har Agneta inte enbart jobbat med produktioner på Östgötateatern utan även varit tjänstledig för uppdrag på Kungliga Operan, Norrlandsoperan och stadsteatrarna i Helsingborg, Göteborg och Örebro. Hon gick i pension 2012.


Hur kom det sig att du fick upp ögonen för dekormåleri och skapandet av scenografi och kostymer?

– Det var allmänt det där att man tecknade och målade och har gjort det hela sitt liv. Om jag inte hade träffat Gunilla (Zacharias) så hade det nog blivit något med reklam, säger Agneta Skarp.

Text: Jeanette Söderwall

 

Östgötateatern fyller i år 75 år! Här kan du läsa en artikel om teaterns historia.

Publicerad 24 november 2022