Hoppa till innehåll

Konstruktören bakom scenografierna

Han är en viktig kugge för att teatermaskineriet ska fungera. I år har konstruktören och blivande pensionären Conny Sandh arbetat på Östgötateatern i 40 år.

Conny Sandh var konstruktör på en mekanisk verkstad som jobbade mot trä- och pappersindustrin när han 1983 halkade på det berömda bananskalet och landade i Östgötateaterns verkstäder.

Jag har egentligen ingen bakgrund inom kulturen, men jag hade en lockelse till att spela teater, sjunga och dansa, säger han.

Amatörteaterkarriären lade han ganska snart på hyllan, men med Östgötateatern blev förhållandet onekligen långvarigt. 

Som konstruktör är Conny den som utifrån scenografens skisser och vision tar fram ritningar för både bygg och montage; ritningar som utgör underlag för smidet, snickeriet och så vidare. Han jobbar bland annat med styr och regler, mekanik, el, hydraulik och pneumatik (tryckluftteknik).

Jag tror att min styrka är att jag väldigt snabbt kan se en helhetslösning. Jag ser rätt väl var teknik behövs, utan att någon behöver tala om det för mig, säger Conny.

Alla scenografier skiljer sig åt, vilket innebär att han hela tiden behöver tänka i nya banor för att hitta fungerande lösningar.

Just nu försöker jag lösa två dörrar som ska öppnas magiskt i Snattaren på ung scen/öst. De ska försvinna bakåt och sen åt sidan. Jag har inte hittat lösningen för hur vajrarna ska göras fast ännu.

 

Tre ton tung

Vårens föreställningar på stora scenen är typexempel på variationen. Kaos är granne med Gud har en huvudsakligen realistisk och klassisk teaterscenografi föreställande ett hotell i genomskärning.

Conny berättar att det är en utmaning att bygga ett relativt lättmonterat tvåvåningshus. Scenografin väger hela tre ton, men för att underlätta hanteringen försöker han och kollegorna att hålla vikten per del under 60 kilo.

Det är första gången här som vi bygger en fristående stomme; ett skelett i aluminium. På ovanvåningen har man balkar i aluminium som man lägger golvsegment på. Väggarna reser man upp mot skelettet och kan måla rum för rum. För verkstans del går det lättare att få flyt, säger Conny.

Till Kaos är granne med Gud har det byggts en helt ny vridscen som kommer att vara kvar i teaterns standardutrustning. Den drivs av två motorer med kuggremsdrift, vilket innebär att den kan programmeras med millimeterprecision från teaterns styrsystem.

 

Knepiga golvluckor

LARM. BLINT SEENDE. BLINDA SER! har enligt Conny en enklare, lite mer stilfull och statisk dekor med plattformar och tunna dimensioner. Golvet på plattformarna måste vara starkt och framför allt utan svikt; tjocka profiler som tål mycket belastning.

Conny berättar att han följer de byggnormer som gäller för fastigheter.

Den stora utmaningen var golvluckorna. Skådespelarna ska själva öppna upp en lucka som är 2x1 meter och det ska gå väldigt smidigt. När du öppnar i spel får det ju inte störa spelet, säger han och pratar om en hemlig lösning som gör att luckan går att öppna lätt.

Mycket av det som görs av en konstruktör och i smedjan syns inte, eller är i vart fall inte något som publiken tänker på.

Teknik är oftast dolt och det är väl det som är meningen. Det är vårt jobb att se till att scenväxlingar ser enkla ut och att man inte förstör berättelsen som ska berättas.

Så du tycker inte det är tråkigt att ditt jobb inte syns?

Nej. Glädjen är när man ser att en pjäs flyter på. 

Oftast är det 2–3 månader innan föreställningens premiär som verkstäderna kopplas in i arbetet, tidigare för de större produktionerna. Efter tillverkningen blir det en byggperiod på scenen och sedan är verkstadspersonalen (konstruktör, dekormålare, snickare, tapetserare, smeder, attributmakare) med och justerar hela vägen fram till premiär.

Det mesta vi gör är prototypverksamhet. Så det är när det kommer in på scen som vi ser om det fungerar på ett bra sätt, säger Conny.

 

Nytt scenmaskineri

Sedan han började 1983 har teatern gått från handdrift till motoriserat råsystem. Det stora lyftet teknikmässigt genomfördes för knappt tio år sedan, då båda teaterhusen fick ett datoriserat scenmaskineri.

Konstnärligt innebar det ännu större möjligheter, men huvudsakligen genomfördes investeringen av arbetsmiljöskäl och för att minska de tunga lyften.

En mängd 13 kilosmotvikter lastades i viktkassar, som utviktade den hängande dekoren i råsystemet, och när vi ville lyfta något över 200 kilo så kopplade vi på vinschar och drog i viktkassarna. Idag kan få människor kan göra väldigt mycket.

 

Uppskattar bredden

När det gäller vad som spelas på scenen är Conny en allätare med breda preferenser; teater, musikal, balett, cirkus, magi – allt går hem. Men föreställningar som stannat kvar lite extra under huden är exempelvis mimföreställningen Yggdrasil (1987), familjeföreställningen Bröderna Lejonhjärta (1984/1985), musikalen Familjen Addams (2012/2013), cirkusföreställningen Tänk om… (2014/2015) och ung scen/östs Kötta (2021). 

Jekyll & Hyde sticker verkligen ut också, det var en av våra bästa föreställningar rent musikaliskt och en fantastisk ensemble. En föreställning som gjorde att jag fattade Shakespeare för första gången var monologen Hamlet som ung scen/öst gjorde. EN person (Nina Jeppsson) gjorde alla roller och allting. Jag blev superimpad.

Conny berättar att han verkligen uppskattar bredden på Östgötateaterns repertoar.

Vi producerar varje år två-tre saker som jag tycker att det är toppklass på. Det stora är ju häftigt, men det kanske är det lilla som berör mer.

 

Du går i pension i år. Hur känns det?

Jag har inte känt efter ännu. Det kommer väl som en chock den dagen det är dags.

Conny tror inte att han kommer ha några problem med att sysselsätta sig. Lindy hop är det stora intresset; han både dansar och lär ut flera dagar i veckan.

Samtidigt är han van att jobba mycket, i synnerhet när han var yngre.

Jag jobbade som en galning då, nästan tolv timmar per dag jämnt, säger Conny, som utanför sitt ordinarie arbete även utfört uppdrag åt till exempel Cullberg, Skånes Dansteater och Oscarsteatern.

 

Vad kommer du att sakna mest?

Arbetskamrater och kreativa utmaningar. Det här med att vara i ett dagligt sammanhang och vara behövd. Det är väl det svåra för alla som slutar jobba.

Han kommer att fortsätta besöka Östgötateatern och ung scen/öst regelbundet även efter pensionen.

Jag har inte blivit avskräckt av att jobba med teater, säger Conny Sandh.

 

Text: Jeanette Söderwall

Publicerad 24 februari 2023