Min berättelse


Just nu pågår en insamling av östgötska coronaberättelser och önskelåtar till en ny soppteater på Östgötateatern hösten 2021 (läs mer här). Nedan kan du ta del av en berättelse.

Välkommen med ditt bidrag senast 25 juni - mejla till marknad@ostgotateatern.se.


Hej,

Jag får inte bli smittad. Jag får inte… Tanken jag vaknat med, andats och somnat med i 14 månader.  

Norrköping 8 mars 2020. Det var då det började för mig, för oss. Det var då jag gick hem från jobbet sista gången på över ett år.  

Om någon skulle sagt till oss att den precis inledda isoleringen skulle sluta med att jag skulle bryta benet, min partner genomgå öppen buk-­kirurgi och vår son falla som en fura med covid-­‐19, vet jag inte om vi hade orkat. Hittat riktningen.

Är det, det vi kommer att bära med oss? Det, och att vi tvingades flytta isär tre gånger, för att vårt barn som går i gymnasiet skulle få bo med sin mamma? Eller om väntan på vaccinet, längtan efter att få hålla om våra ungar, känslan av panik och total ensamhet ute i torpet skulle rinna över för att jag glömt köpa ost när jag beställde mat online? Nej.

Inte alla de andra gångerna heller, när vi sprungit som möss i laboratorielabyrinter för att sy ihop vår verklighet för att undvika att jag skulle drabbas av det virus alla visste att jag inte skulle överleva.  

Jag tror inte det.

Eller…. Jag vet det.

För det jag sitter här med är minnena av lyckan att borra en brunn på torpet och få alldeles eget vatten. Suset av frihet i kroppen när vi åkte med vår försiktiga och noggranna vän i hans båt ut till Flisdjupet och badade i ett hav så kallt att det kryllade av maneter som liksom studsade mot våra kroppar när vi dök i. Det är den egenskördade potatisen, de två gamla badkaren vi släpade upp på berget och badade i med utsikt över kohagen och varandra.

Det är fan kärleken som står sist kvar. Den där vidunderliga som det skrivs böcker om. Som bär, som botar, som lyssnar när orken inte finns, som svär när allt är totalt fucked upp. Det är den jag minns. Och det var den som fick mig att filma mig själv när jag dansade och sjöng till Myra Granbergs Tills mitt hjärta går under och skicka till min älskade hustru när jag i början av maj 2020 flyttade ut till vårt torp första gången. Som tecken på det liv vi äger tillsammans.

Vaccinerad nu.

Norrköping 16 maj 2021. Kolla. Jag överlevde.

Gå till hemsidan