"Teaterhuset är ett socialt tempel"


Ett ickemöte med en främling vid ett övergångsställe sätter igång en tankekedja. Teaterchef Nils Poletti skriver om ensamhet och om teaterns viktiga roll som mötesplats.

Svettig gå-springer jag med barn och barnvagn längst Östra promenaden. Stressat hinner det bli rött just när jag ska över och jag misstänker att jag kommer att bli sen till mötet. En äldre herre står bredvid och väntar och slänger en blick. En trevande, osäker sådan, på mig och min son. Tyvärr tänker jag först att han inte gillar oss, en plågsam rasistreflex jag dragit på mig under livet i albakratin. Men han börjar le, som att han ska säga något, men sedan med stor möda sväljer han orden, blicken virrar intensivt tillbaka till marken. Det blir en sådan där ”konstig stämning” och vi skiljs åt.

Väl på jobbet har jag möte med den ”lilla ledningen”, VD och konstnärlig chef för SON, och jag fjärrskådar på temat ”Vårt syfte/uppgift i samhället efter Pandemin”. Under mötet gnager minnet av gubben som i en Gombrowiczs-anda, som ett smolk i hjärnan. Vad ville han? Vad sa blicken? Varför kan jag inte släppa detta ickemöte? Kanske var han ensam? Den frågan sätter igång en tankekedja. 

Musikalworkshopen Ensamwarg som vi gjorde här på teatern i november bubblar upp. Den utspelar sig efter en ensam människas död, hur hem och ägodelar som inte ärvs av någon skingras och försvinner och hur en boutredningsman i en depression går mot ett självmord på grund av just ensamhet. Tanken vandrar vidare till Joakim Pirinens kända seriestripp ”Svenske man, du är ensam”. Där en ensam man ligger i sängen på undervåningen emedan en fest pågår på övervåningen. Se bilden här (öppnas i ny flik)

Tanken går vidare till att Storbritannien, som faktiskt enda land i världen, utsett en Ensamhetsminister för att komma till bukt med att det är så många britter som känner sig ensamma ofta och väldigt ofta. En problematik som inte bara finns där utan nog över hela västerlandet. I Storbritannien skrivs sociala aktiviteter ut på recept av läkare.

Nils Poletti. Foto: Klara G

Ensamheten är inte bara ensamhet – den har stor påverkan på vårt allmäntillstånd. Ensamma människor drabbas oftare av sjukdom. Våra gamla gener är programmerade för gemenskap, det var så vi överlevde, samarbetande i grupp. Ensamheten var konkret farlig och högst påtaglig på savannen för 100 000 år sedan, men skapar ännu nu rädsla, oro, ångest och ilska. Hur ensamheten och känslan av ensamhet ser ut nu, under pandemin, har det ju skrivits en hel del om och inte minst den faktiska ensamheten i att vara sjuk och där närheten från andra människor endast kan ske med skydd och säkerhetsrutiner.

Jag har skrivit tidigare om teatern, ryande och eldigt om själva teaterhuset som ett kulturellt tempel där vi håller medborgarting om vår medmänsklighet, vår empati, vår moral och vår solidaritet. Men det jag har glömt är att det också är ett socialt tempel, en plats där vänner och familj, främlingar och bekanta möts, umgås, bevittnar och upplever tillsammans, i samhörighet och som medborgarkollektiv. Inte långsökt dansar tanken till den forskning där forskare mätt hjärtslagen hos publiken och hur det händer att publikens hjärtrytm finner samma takt, nästan som en gemensam själslig andning i mötet med scenkonsten.

Gubben vid övergångstället var kanske ensam, ville få kontakt, vågade inte, svalde sin själ som ville mötas. Men han gav mig ändå något, en påminnelse. Ett syfte med vårt hus och vårt syfte i den förhoppningsvis avklingande pandemin.

Text: Nils Poletti, teaterchef Östgötateatern (Publicerad 2020-12-23)

Gå till hemsidan