Komisk inblick bakom kulisserna


Rampfeber är en modern klassiker på världens teaterscener. Nu sätts den för första gången upp på Östgötateatern. Regissören Pontus Plænge berättar om en fruktansvärt rolig pjäs. 

Rampfeber handlar om ett teatersällskap som ska spela farsen I bara mässingen. Vi får följa människorna i teatergruppen och deras inbördes relationer, kärleksrelationer och en hel del drama.

Varför vill du sätta upp just Rampfeber?

 För att den är så rolig helt enkelt. Jag tycker att publiken är värd att få skratta hejdlöst ända nerifrån magen, och det får man göra när man ser den här pjäsen, säger regissören Pontus Plænge.

Pontus tycker att det känns extra roligt att Rampfeber utspelar sig i en miljö där han själv ofta befinner sig, på teatern. Föreställningen spelar en del på fördomar om teaterfolk och hur det är på teatern, men den har ändå sin grund i en väldig kärlek till teatern och de människor som jobbar där.

 Det finns både en överdrift och en kärleksfull fördomsfullhet. Men det finns också en möjlighet för oss som skådespelare och regissörer att hitta ett djup i det, och visa att ”så här har vi det bakom scenen.”


Släng i dörrarna

I första akten träffar vi teatersällskapet under ett genrep. Det är dagen före premiär - och det är kaotiskt. När vi träffar dem nästa gång så är sällskapet på turné och har spelat i en månad. Då får vi följa deras liv bakom kulisserna under en föreställning.

Mot slutet av Rampfeber har de kommit till slutet på turnén och ska spela sista föreställningen. Alla är trötta på pjäsen, på varandra och på sina liv.

 Pjäsen utspelar sig i scenografin till den fars som vi aldrig riktigt får se. Vi kommer att befinna oss på den engelska landsbygden i ett lyxrenoverat ysteri, byggt någon gång på 1500-talet. Det är en klassisk släng-i-dörrarna-fars, förklarar Pontus.

Rampfeber är skriven för första gången på 1970-talet, men författaren Michael Frayn har skrivit om den många gånger för att hålla den uppdaterad, nu senast 2009.

 Kostymmässigt befinner vi oss i nutid. Ensemblen kommer vara klädda i kläderna de har i I bara mässingen. 


Hög igenkänningsfaktor

Igenkänningsfaktorn hos de nio olika karaktärerna som finns kommer vara stor, berättar Pontus.

Vi träffar bland annat den ordningsamma kvinnan som lite moderligt sköter om alla, den maktfullkomlige patriarkaliske regissören som bestämmer allting, som alla faller för men som faller på sitt eget grepp, och den förvirrade, snälla mannen som precis har blivit lämnad av sin fru.

 De där människorna finns överallt i hela världen. Det blir som ett litet mikrokosmos. Om man släpper ner sin gard så kanske man plötsligt får syn på sig själv, eller sina arbetskamrater, sin granne, sin partner, eller sin mamma - och kan skratta väldigt hjärtligt åt det, säger Pontus.

På bilden: Richard Carlsohn, William Wahlstedt, Stina von Sydow och Hanna Dawit. Foto: Peter Holgersson.


VIKTIGT MED TAJMING

Rampfeber är den första farsen som Pontus Plænge regisserar. Den största skillnaden med att regissera en fars gentemot ett drama eller en komedi är att man måste vara extra teknisk och noga med detaljer.

– Det handlar jättemycket om att se till att folk är på rätt ställe vid rätt ögonblick och kliver in genom dörren exakt när de ska. Öppnar man dörren en sekund för sent så blir det inget roligt.

En del av föreställningen kommer vara speciellt svår att få ihop, då det är två parallella skeenden, två pjäser, som ska tajmas ihop samtidigt. Dels är det farsen som spelas på andra sidan kulisserna, och dels det som sker bakom kulisserna, alltså det som den riktiga publiken ser. Pontus kommer att få ägna mycket tid på tajming och rörelsemönster på scenen.

– Min roll kommer bli väldigt mycket placeringspolis och tidtagarpelle.

Varför ska man gå och se Rampfeber?

– Publiken ska se Rampfeber för att få skratta mycket, men också för att få titta in i teaterns underbara, hemliga, märkvärdiga värld - bakom scenen!

Text: Tone Wernersson (Publicerad 2020-01-30)

Läs mer om Rampfeber


OM PONTUS PLÆNGE
Pontus Plænge är utbildad vid Teaterhögskolan i Stockholm. Han har varit verksam som skådespelare vid Stockholms stadsteater, Turteatern, Radioteatern och GöteborgsOperan.

Pontus debuterade som regissör 1996 med Romeo och Juliet på Gräsgården i Vadstena, där han sedan dess varit konstnärlig ledare och bland annat regisserat Köpmannen i Venedig. Pontus har också regisserat Romeo och Juliet på Dalateatern och Dödsdansen på Malmö Stadsteater.

Pontus kom till Östgötateatern 2010. Här har vi bland annat kunnat se honom i rollerna som Hugo Bruhn i Final, Prior i Änglar i Amerika, Georges i La Cage aux Folles och Estragon i I väntan på Godot.

Pontus har också regisserat flertalet föreställningar, däribland Beyond Therapy, Gertrude Stein, Swedenhielms, Scener ur ett äktenskap, Dissekering av ett snöfall och Farmor och vår herre. Senast regisserade och medverkade han i De skyddssökande.

Gå till hemsidan