Vad blir det nya normala?

 

Vi är förbi möjligheten att någonsin kunna återgå till det vi en gång kallade för normalt. Men frågan är vilka vi är på väg att bli? Dramatikern och regissören America Vera-Zavala skriver om effekterna av coronapandemin.

”Såvitt man bor i en by måste man bry sig” är ett citat av Sara Lidman som står skrivet i krita på den svarta dörren in till ensemblefoajén på Östgötateatern.

”Hur ska vi ta oss igenom det här?” frågade en reporter prinsessan Viktoria när hon i sina dyrbara och noggrant utvalda kläder graciöst sittandes på huk i högklackat lade blommor för att hedra offren för terrorattentatet på Drottninggatan. Och Kronprinsessan svarade: ”tillsammans”.

”Tillsammans är vi starka” har alltid varit fackföreningsrörelsens devis och främsta argument för ett medlemskap.

Vi har nu genomlevt en period på nästan tio månader där alla anvisningar, alla rekommendationer, alla råd går stick i stäv med dessa ovan nämnda andemeningar.

Håll kroppen bortvänd när du möter någon i en korridor.

Träffa inte vänner och bekanta.

Gör ingenting tillsammans, ingenting som utspelar sig utanför en digital sfär.

Och det har vi gjort. Och mer därtill. Vi har försakat, och uppoffrat, ställt om och ställt in och ställt upp. Vi tycker att vi är har varit så duktiga och tidig höst började vi vänta på belöningen. En dröm om att få vara tillsammans igen. Nu är det jul och vi uppmanas att hålla avstånd!

Pandemin är ett slags attentat mot tillsammansskapet. Då en obarmhärtig känsla av förtvivlad ensamhet gått till attack mot detta vi, mot oss. Några dukade under i den första vågen, andra gör det nu. Och då tänker jag inte på de döda, utan jag tänker på oss levande som i olika slags utsträckning och i olika perioder känt olika saker i denna speciella period i våra liv.

I dokumentären om kultstatustränaren Jose Maurinnho följer teamet det brittiska laget Tottenhams äventyr under en ny tränare. Den stora utmaningen är under den första perioden skador hos spelarna. Men så i mars börjar det pratas om en pandemi och det går så långt att laget börjar prata om att spelarna kanske måste vara hemma en till två veckor. En av fotbollsspelaren säger med inlevelse: ”vara hemma en vecka, jag vet inte vad jag ska göra”. Och hans skräck för hotet om denna veckolånga leda får mig att minnas hur det var där i början på mars. Hur jag och väldigt många andra, oavsett vad vi sa eller hur vi agerade var övertygade om att detta onda som drabbat oss strax skulle vara över. Detta var det manus vi började skriva på. Enligt den mest traditionella dramaturgin. Allt är normalt, sedan händer det något dåligt, sedan blir det värre, en vändpunkt kommer, en katharsis sker, och sedan blir det bra. Vi får ett slut. Och det lyckliga slutet på manuset vi skrev var normalitet.

Den grekiske filosofen Aristoteles menade att tragedin renade, i det känslomässiga klimax teaterpubliken upplevde fanns det också en möjlig rening, förnyelse, ett nytt liv. Och det var i denna anda som många av de stora texterna med stora anspråken skrevs i början av pandemin. Klickvänliga rubriker om fredsskadade svenskar, revolutionära drömmar om pandemin som portalen till en ny värld, och så alla texter om saknad, längtan efter allt som går att sakna när ingenting tillfredsställer frånvaron.

När den emblematiska horan i filmen Aldrig på en söndag (1960), spelad av den fabulösa Melin Mercouri, återberättar de grekiska dramer hon älskar att titta på så har de ett och samma lyckliga slut: och så gick alla ner till stranden och badade. Karaktären i filmen skriver om manuset så att tragedierna inte skulle vara så dystra, och inte sluta i död.

America Vera-Zavala. Foto: Niclas Fasth

När vi insåg att manuset för Coronavåren inte skulle bli som vi tänkt oss, det vill säga, allt skulle inte vara som vanligt till början på semestern, och inte heller när sommaren var över, så satte vi igång att justera manus.

Vi, publiken till pandemin, fokuserade på att lagom entusiastiskt anpassa oss till de nya livsvillkoren i en tid som gynnade oss. För vädret spelade roll, spelar roll. Under våren gick vi hand i hand mot ett inre mörker, sjukdom och död samtidigt som vi, svenskar, i april, obönhörligen gick mot ljuset. Våren, sommaren, spela kubb i trädgården (som till om med rekommenderades på en av Folkhälsomyndighetens famösa pressträffar) fika utomhus, promenera till och från jobbet för att inte tala om hemester i ett av världens naturskönaste länder där vi råkar bo. Det var ett behagligt lidande.

Och när sommaren var slut, men ännu inte pandemin så såg vi alla ändå ljuset i tunneln. Både anhängare och motståndare till Tegnell, som kommit att personifiera den svenska linjen, började lagom entusiastiskt spekulera i att vi, Sverige, skulle slippa en andra våg. Det räckte med döda. Trump räddade oss ett slag från det pinsamma faktum att alla intressanta, intellektuella, insiktsfulla texter tog slut. Och manuset likaså.

Samhället omformas. Vi är förbi möjligheten att någonsin kunna återgå till det vi en gång kallade för normalt. Men frågan är vilka vi är på väg att bli? Vad dessa förändringar för med sig för den lidmanska byn där man måste bry sig. Det som är tydligt är att det stoiska tillsammans som Kronprinsessan Viktoria åkallade ödmjukt nedböjd fungerade efter attentatet på Drottninggatan men har inte fungerat i pandemin. En del stannade hemma, andra festade på. Men ingen normal människa trodde att detta skulle fortgå. Därför slog ensamheten hårdare nu. Vi är tillsammans vilsna mot väg i mörkret, för i höst-Sverige förlorar vi dagligen solminuter.

I november sitter jag i teaterlägenheten i Norrköping och pratar med en vän, Lola Arias, en regissör som regisserar på en stängd teater i Italien på väg mot en premiär hon inte kommer ha 2 december. Hon säger att hon stannade kvar i Tyskland i somras, semestrade på landet. Medan hon såg andra åka till Medelhavet. En del människor skrev inte bara om tragedin utan bokstavligen ”gick ner till stranden och badade”. Min väninna frågar sig om hon borde gjort annorlunda och också åkt? Själv är jag då på en och samma gång en del av byn, men även en regissör som oroade mig för om pjäsen jag repeterade någonsin skulle ha premiär. Nu vet jag att den inte hade det.

Nu undrar jag hur den publik jag trodde mig känna fram till mars 2020 kommer ha förändrats den dag de får komma in igen. När vi inte längre är potentiella bärare av ett virus utan bärare av ett trauma och minne som förändrat oss för alltid. Vad spelar vi för teater 2025, för vem, om vad? Hur ser byn ut, och vad innebär det att bry sig?

Text: America Vera-Zavala (Publicerad 2020-12-31)

Gå till hemsidan