Porträttet: Richard Carlsohn


På lördag spelar ensemblen i La Cage aux Folles sin sista föreställning i Norrköping. Rollen som Albin och nattklubbsdrottningen Zaza blev en oväntad drömroll för musikalveteranen Richard Carlsohn.

Det är en dryg timme kvar till föreställning när vi träffas i kantinen på Stora teatern. Richard Carlsohn sitter färdigsminkad med en morgonrock över kostymen. Vid det här laget har La Cage aux Folles-ensemblen spelat närmare 50 föreställningar i Norrköping.

– Det här var ingen drömroll för mig från början, men den blev det, berättar han.

Den färgsprakande och gripande berättelsen om paret Georges och Albin har fått stående ovationer vid varje föreställning, inklusive de tre publikgenrepen. Det är något som Richard Carlsohn aldrig varit med om tidigare, även om det var nära vid publiksuccén Sound of Music.

– Jag har fått jättefin respons från besökare. Folk kommer fram på stan och tackar för föreställningen. Det är jätteroligt! säger han.

Du såg den första uppsättningen av La Cage aux Folles på Broadway i New York 1984. Hur står sig den här versionen jämfört med den?

– Originaluppsättningen var en mycket snällare föreställning. Vi har också komediton, men jag tycker att vi får in allvar på ett annat sätt. Vår är mer direkt.

I de allra flesta fall blir en föreställning bättre och bättre ju mer man spelar den, tycker Richard. Så är också fallet med La Cage aux Folles.

– Linköpingsborna har något riktigt bra att se fram emot. De får en alldeles inspelad föreställning. Många gånger är det också tacksamt för både publik och ensemble att komma in i den mindre salongen. Det blir mer direkt och kommer närmare.

Richard har sjungit och spelat teater sedan skolålder, men det dröjde innan det smalt samman till musikteater, opera och musikal. Just musikteater är det bästa av två världar, menar han.

– När det kombineras och är bra så är det väldigt bra. Musiken kommer med ytterligare en dimension till det du ser och uppfattar rent intellektuellt. När det gifter sig så blir det en mycket stark upplevelse, säger Richard.

Han gjorde sin musikaldebut i Ulla Sallerts uppsättning av Spela spelet och slog igenom 1987 med rollen som Lilleman i Stoppa världen, jag vill stiga av. Två år senare fick han sitt genombrott för den breda publiken när han spelade konferencieren i succén Cabaret på Oscarsteatern.

Richard har gjort en mängd roller, både i Sverige och utomlands, till exempel i Cats, Madame Butterfly, The Phantom of the Opera, Les Misérables och Jesus Christ Superstar. Han har fått motta teaterpriset Guldmasken vid flera tillfällen, bland annat för bästa manliga musikalartist för sin insats i Kungen och jag.

Till Östgötateatern kom Richard 2002. Här har vi bland annat kunnat se honom i rollen som Röda Nejlikan i publiksuccén med samma namn, konstapel Brophy i Arsenik och gamla spetsar, Basilio i Figaros bröllop och Kapten von Trapp i Sound of Music.

Vilka roller är du mest nöjd med?

– Advokaten Dreyfus och Roy M. Cohn i Änglar i Amerika. Bägge var porträtt jag fick göra som ingen kanske tänkte att jag skulle passa i. Därför blev de extra viktiga att göra. Dessutom är de baserade på verkliga händelser och sådant ger extra krydda för mig, säger Richard.

Historia är ett av Richards stora intressen och därför tycker han särskilt mycket om att arbeta med historiska pjäser, så som Maskeraden där han spelade Gustav III.

Vad är det bästa med ditt jobb?

– Det är att få vara med och berätta historier. Glimtvis får man vara med i en pjäs som verkligen betyder någonting och som kan betyda någonting för någon annan. Jag minns när jag stod som slottsvakt i Hamlet en föreställning och såg hur ungdomarna i publiken, många nysvenskar, fick sitt kanske första möte med teatern. De satt helt uppslukade. Den upplevelsen kommer de att bära med sig och det är fantastiskt att få vara en del av det. Sedan ska man inte förakta bra underhållning. Teatern är inte till för oss som jobbar här, säger Richard Carlsohn.


Text: Jeanette Söderwall (Publicerad 2016-12-06)

Gå till hemsidan