Nypremiär för Ensam

Ensam är ett starkt 1880-talsdrama som fortfarande är aktuellt. Följ med bakom kulisserna inför nypremiären i Linköping.

Det är premiärvecka för Ensam. Scenografin är på plats och det är nu dags för ensemblen att repetera upp Alfhild Agrells kärleksdrama på nytt.

I en av teaterhusets loger får Caroline Harryson hjälp av rekvisitören Britt-Marie Wettergren att snöra sin korsett.

- Det jobbigaste med att ha korsett är det där jäkla skrattet, säger Caroline och syftar på det skrattanfall som hennes karaktär Yngva brister ut i under föreställningen.

- Men den töjer ut sig efter ett tag, tillägger hon.

Ensam, som är en samproduktion med Riksteatern, hade premiär i Norrköping i april. Caroline tycker att föreställningen blivit ännu bättre med tiden.

- Föreställningarna blir oftast det när man fått spela några gånger. Man tänker inte så mycket, utan bara gör.


Ingen glamour

I sminklogen avlöser skådespelarna varandra i stolen framför spegeln. Anna Andersson flätar och snurrar upp Kerstin Erikssons långa hår i en knut.

Att stå på scenen hör inte till Kerstins ordinarie arbetsuppgifter på teatern. Vanligtvis arbetar hon nämligen som sufflös.

- Jag sitter med manuset och följer med, så att jag kan hjälpa skådespelare om de kommer av sig. Men nu gäller det att komma ihåg mina egna repliker, säger Kerstin.

När håret är uppsatt granskar Anna sminkplanen, där sminkningen för respektive karaktär är specificerad, och förvandlingen av Kerstin till Madame Rask fortsätter.

Mask- och perukdesignen till Ensam har skapats av Lena Stranger Weinar, men när hon nu ska arbeta med musikalen La Cage aux Folles i Norrköping är det Anna som tar över.

- Ensam är naturalistisk, det är inte glitter och glamour. Det ska vara avskalat. Det är karaktärerna som driver berättelsen och det ska vi förstärka. Jag tycker att det är fint att scenen är så ren och att föreställningen ligger i rätt tid, säger Lena.


Fler nyanser

På den än så länge mörklagda scenen dominerar den stora blommönstrade vridscenen. Bakom ljudbordet, mitt bland röda stolsrader i den vackra salongen, står regissören Martin Rosengardten tillsammans med ljuddesigner Michael Andersson.

- Det är ett nytt ljud vi vill testa, säger Martin.

Med ett nytt teaterhus och en ny scen kommer nya förutsättningar. Martin uppskattar det faktum att de nu har ett mindre rum än tidigare, vilket skapar en större intimitet med publiken.

- Det är en annan akustik vilket gör att skådespelarna kan ha fler nyanser röstmässigt. Nya rum tvingar in berättelsen i nya situationer och det är det som är kul med teater – att den utspelas i ett absolut ”nu”, säger Martin.

Det var bara ett par månader innan Norrköpingspremiären i april som han fick frågan om att ta över hastigt insjuknade regissören Torbjörn Astners påbörjade arbete med Ensam. Det var en speciell situation att kastas in i ett redan initierat arbete och försöka förvalta det på bästa sätt, berättar Martin.

- Utmaningen var att få redan fattade beslut att stämma överens med min upplevelse av pjäsen. Det var väldigt lärorikt och kul att försöka förstå vad någon annan tänkt om en pjäs på det viset.

Martin beskriver Ensam som ”ett väldigt stabilt bygge”. Det krävdes inte många repetitionstimmar för att komma in i tankeprocessen igen.

- En föreställning måste få leva. Det är roligt när man landat – att kunna skruva åt, förtydliga och fixa till detaljer.

Likt Caroline tycker han att Ensam bara blivit bättre och bättre i takt med att skådespelarna fått spela in sig.

- Det är en bra pjäs i grunden. Jag har absolut öppnat upp för Agrells verk. Jag känner också en förundran över varför hon inte har spelats mer, säger Martin.


Fortfarande aktuell

I kantinen en trappa ner har Britt-Marie Wettergren ställt fram en plommonkaka, som genast har strykande åtgång. Vid ett av borden sitter Marika Strand, som spelar pjäsens huvudkaraktär Thora.

På frågan om hur det känns att börja spela en föreställning igen efter ett längre uppehåll svarar hon:

- Det känns jätteknasigt varje gång för det känns så otroligt avlägset. Jag kommer ihåg texten, men inte exakt vad jag gjorde. Men det sitter mycket i kroppen när man väl står där på scenen.

En föreställning är under ständig utveckling. Det blir särskilt tydligt efter ett speluppehåll.

- Saker man knölat med har ibland löst sig av sig självt. Sedan kan man passa på att göra saker som man tänkt på, säger Marika.

Hon tycker att Alfhild Agrells berättelse från 1886 står sig väldigt bra än i dag.

- Berättelser som handlar om människor och relationer på ett uppriktigt sätt är alltid aktuella, säger Marika.

Efter spelperioden i Linköping, som sträcker sig fram till början av oktober, ger sig Ensam ut på turné med Riksteatern.


Text och foto: Jeanette Söderwall (Publicerad 2016-09-02)

Gå till hemsidan