Här byggs teaterns scenografi


Från en bil och tre moln till sex meter höga torn. I Östgötateaterns verkstäder, som rymmer snickeri, smedja, tapetseri, måleri och attributmakeri, tillverkas just nu dekor och rekvisita till vårens kommande uppsättningar.

Ett stort bygge bestående av fyra torn i en betongliknande grå kulör tornar upp sig i Östgötateaterns verkstäder på Butängen i Norrköping.

– Det här är det största bygget vi har gjort, säger snickaren Mats Hurtig, som arbetat på teatern i närmare 40 år.

Hans snickarkollegor Magnus Emilsson och Johnny Wikström hjälps åt med att montera dit golvplan i tornen. Det här är den lilla varianten av de sex meter höga och rullbara moduler som scenografen Paul Garbers beställt till pjäsen Dissekering av ett snöfall.

Innan scenbygget tar fart på Stora teatern inför premiären i Norrköping den 25 februari ska det även tillverkas lika höga men dubbelt så breda torn. I dessa ska det också in trappor som skådespelarna kan gå i.

– Inredningen ska byggas in i tornen. Det ska till exempel bli sovrum, skog och vapenförråd, berättar Magnus Emilsson.

Trots att tornen väger många 100 kilo kan de rullas för hand. I samband med transporten till och från teaterhusen kan de också delas rakt av.

– Man får tänka hela vägen för att det ska fungera. Det måste passa in i lastbilen och man ska kunna hantera det, säger Magnus.


"Knepigt som sjutton"

Mot ett av tornen står svarta skärmar med luckor lutade. Konstruktören Conny Sandh arbetar just nu med att konstruera en elektrisk domkraft som gör att alla luckor kan öppnas med en knapptryckning. Conny är den som har ritat hela konstruktionen med de stora tornen samt detaljer i de små tornen.

– Sånt här är knepigt som sjutton att få till. Det är en komplicerad sak, men gäller ändå att hålla nere i pris. Så det är hela tiden ett pussel och viktigt med materialkännedom, säger han.

Conny berättar att han är intresserad av rörelse och att teater till stor del består av rörelse.

– Varje scenografi är så olik den innan. Man måste tänka annorlunda hela tiden. Jobbar man med teater får man inte vara för fyrkantig i arbetssättet.


Undanskymd roll

I ett angränsande rum, en stor sal med högt i tak, står målaren Lisa Bolin och arbetar med ett nytt scengolv till musikalen La Cage aux Folles i Linköping.

– Jag gillar att jobba med lite mindre saker, men egentligen tror jag att det är variationen som är roligast. Det kan vara roligt att bara stå och rolla svart också, säger hon.

Arbetet som sker i teaterns verkstäder har många gånger en ganska undanskymd roll, menar Lisa.

– När vi till exempel har öppet hus så är många väldigt nyfikna, men annars tänker nog inte många på att vi finns, tror hon.

I attributmakeriet, en våning upp, är Stella Ljungberg i färd med att bygga nya kåpor till en moped som ska användas i ung scen/östs klassrumsföreställning Du gnisslar. Hon arbetar i ett material som är lätt men hållbart och som kan formas efter uppvärmning. När mopedens delar har fått rätt form ska de färgas och med hjälp av magneter ska de kunna plockas bort och sättas fast på en kostym.

– Det är så roligt att få hålla på med det här. Det trodde jag inte var möjligt för ett par år sedan, säger Stella, som i våras tog examen från yrkeshögskolan Formakademin i Lidköping.

Sedan hon kom till Östgötateatern har hon bland annat tillverkat en skulptur till Misantropen och ett par löshänder till Baba Yaga. Till teaterns kommande stora uppsättning Dissekering av ett snöfall har Stella gjort tre kronor, en planet och en riddarhjälm i form av ett lejonhuvud.

– Det roligaste är när man sitter på premiären och ser ”det här har vi gjort tillsammans”. Det är häftigt, säger Stella.


Stor frihet

I rummet intill står Caisa Stenberg och fluffar ett vitt moln, som också ska användas i Du gnisslar. Molnet är ett av tre, tillverkat av fyllningen i ett uppsprättat täcke.

– Man får hitta på mycket själv, experimentera och prova sig fram, säger hon.

Caisa, som arbetat på Östgötateatern i omgångar sedan 1986, uppskattar friheten och problemlösningen som följer med jobbet såväl som känslan av att få vara med och pussla ihop produktioner till en helhet.

Bredvid henne sitter tapetseraren Cornelia Sjösvärd. Hon kortar en madrass så att den ska passa in i ett av tornen i Dissekering av ett snöfall.

– Jag har alltid varit intresserad av hantverk, säger Cornelia och berättar att de till samma föreställning även har klätt om en sänggavel och en kontorsstol samt sytt gardiner.


"Det är rörande"

I smedjan upptar ramen till en modellbil i verklig storlek en del av utrymmet. Bilen ska användas i ung scen/östs uppsättning Pappas bil.

– Det är lite komplicerat. Det ska vara exakta mått på allting och allt är i luften. Man ska kunna sitta i den, vrida den, öppna dörrar, tak och motorhuven. Sedan ska det kunna skruvas isär och fraktas, säger smeden Christer Jonsson.

Han har jobbat i ungefär två veckor med ramen till bilen och jämför det med att skapa en skulptur. En skulptur som sedan ska kläs i plywood.

Innan bilen kom in i bilden tillverkade Christer bottenplattorna till tornen i Dissekering av ett snöfall. Nu är det kollegan Tomas Ehlert Ankarstrand som står för det fortsatta svetsarbetet med de höga tornen. Tomas håller upp en ritning där konstruktionen utgörs av 260 olika aluminiumstolpar.

– Jag har stått och svetsat i ungefär åtta veckor. Det är inte mycket variation, utan det gäller att hitta en metod och ett flyt, säger han.

Efter att grundkonstruktionen är klar så återstår till exempel räcken och trappfästen.

– Det roligaste i smedjan generellt är variationen och att hitta nya lösningar. Samarbetet är också väldigt kul, när de olika avdelningarna löser problemen tillsammans och de olika materialen möts till slut. Men det absolut roligaste är att se det färdiga resultatet på scenen och att se sin egen bit i det hela. Det är rörande, säger Tomas.


Text och foto: Jeanette Söderwall (Publicerad 2017-01-13)

Gå till hemsidan