Berättarglädje som berör i Lupinerna

 

En lätt och vacker föreställning om svåra ämnen, full av berättarglädje och med en hel del humor. Så vill dramatikern och regissören Monica Wilderoth att hennes pjäs Lupinerna ska kännas. Nu på lördag är det urpremiär för det nyskrivna dramat med åtta kvinnor i ensemblen.

Monica Wilderoth är skådespelare, regissör, dramatiker och författare. Hon har arbetat vid en lång rad teatrar i Sverige samt skrivit och regisserat flera pjäser. Ett år var hon även teaterchef på Borås stadsteater.

– Jag har frilansat i hela mitt liv och aldrig varit fast anställd någonstans. Det längsta kontraktet har jag nog faktiskt haft med Östgötateatern, säger Monica.

Hon syftar på tiden då hon arbetade med SPETS-projektet, som Östgötateatern drev tillsammans med Riksteatern (och sedermera även Örebro Länsteater) åren 2006-2009. Projektet syftade till att återuppföra pjäser skrivna av kvinnliga dramatiker runt sekelskiftet, så som Alfhild Agrells Räddad och Ann Charlotte Lefflers Familjelycka.


Klass som ledstjärna

2010 debuterade Monica som romanförfattare med Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta.

– Med den klasstillhörighet jag har så är det skrivna ordet det absolut största man kan ge sig i kast med. Det finns en förkovring av språket och ett utvecklande av språket som har gett mig möjlighet att berätta mina historier. Det har varit en fundamental drivkraft sedan jag upptäckt att mina historier inte riktigt berättades på svensk teaterscen.

Monica säger att frågan om klass är en av hennes starkaste ledstjärnor inom teatern och skrivandet.

– Jag menar att vi fortfarande i allra högsta grad lever i ett klassamhälle som präglar oss, lika mycket som vilken färg vi har på vår hud, vilket kön vi har och vilken utbildning vi har. Men vi gör fortfarande ganska medelklassig teater. Jag vill berätta om andra människor.


Intervjuat kvinnor

Utgångspunkten för manusarbetet med Lupinerna har varit ett antal intervjuer som Monica genomfört med kvinnor bosatta i Östergötland. Huvudtemat för intervjuerna var begreppet frihet. Monica berättar att hon ville dra en tråd från Alfhild Agrells 1880-talspjäs Räddad.

– Jag har valt att porträttera samhället och vad frihet är. Har vi alla råd att vara fria eller tänka på vad frihet är? I och med intervjuerna fick jag något att studsa de här tankarna mot.

Bland intervjupersonerna, med vitt skilda bakgrunder och olika klasstillhörigheter, fanns gemensamma nämnare. De var till exempel överens om att frihet innebar en rätt att få uttrycka sig och att kunna säga vad man tänker.

Intervjuerna och Monicas efterföljande skrivprocess resulterade i Lupinerna – en fiktiv berättelse om kampen hos alla dem som gör så gott de kan med vad de har, men där det aldrig verkar räcka.


Ett bostadsområde

På ett sätt kan Lupinerna sägas handla om ett slags prekariat, vår tids nya klass, som bland annat består av korttidsanställda människor utan fast inkomst och trygga arbetsvillkor.

Hur skulle du beskriva handlingen?

– Det är först och främst om ett bostadsområde, men det känns ju ganska platt att säga att en pjäs handlar om hus. Men det är en viktig aspekt av det. Det är ett ganska segregerat bostadsområde där människor bor och lever i högsta grad.

I det här området bor bland annat Janna och Gindra, två tjejer i 10-årsåldern som träffar varandra en varm sommardag under ett långt sommarlov som aldrig verkar vilja ta slut.

Monica Wilderoth. Foto: Markus Gårder


– När jag växte upp på 70-talet fanns det en tro på att folkhemmet och de sociala skyddsnäten skulle bli starkare. De tankarna om folkhemmet och dess egentliga innebörd är ju helt bortkastade i dag. I dag pratar man inte ens om folkhemmet om man inte pratar om det i nostalgisk eller sentimental innebörd, säger Monica.


Snörpa åt i hjärtat

När hon ser Lupinerna framför sig så ser hon en väldigt vacker scenbild. Det är sommar och det finns en rymd i både tankarna och människorna vi möter. Monica vill att Lupinerna ska vara en lätt och vacker föreställning om svåra ämnen, full av berättarglädje och med en hel del humor.

– Jag är rolig också, jag lovar (skratt). Det finns en lätt hand och en innerlighet. Det ska inte till spektakulära vridscener utan det är berättandet och skådespelarna som står i fokus och det är de som driver fram historien. Jag ser fram emot att få det att snörpa åt i hjärtat hos publiken.

Hur är det att regissera sin egen text?

– Det är väldigt okänsligt och oproblematiskt. Jag är inte alls känslig för strykningar, tvärtom. Eftersom det är jag som skrivit den så är jag väldigt lyhörd för kommentarer som kommer från skådespelarna, då de har friskare ögon än jag som har suttit med den i ett år.

Hur känns det att komma tillbaka till Östgötateatern?

– Jag tycker att det är jättejättejätteroligt. För mig är Östgötateatern lite som att få komma hem. Jag inser att jag saknar Östgötateatern mer än vad jag tror. Åren med SPETS-projektet var viktiga för mig och det finns en tillhörighet som jag som frilans inte är van vid. Sedan inte minst så gillar jag publiken. Jag gillar stämningen som finns på teatern när man spelar – ett uppriktigt intresse. Man måste inte alltid tycka om repertoaren, men man ger ändå inte vika för sin teater. Det finns en generell stolthet och den har jag inte känt på någon annan plats när jag varit ute i landet. Det tycker jag att Norrköpings- och Linköpingsborna borde veta, säger Monica Wilderoth.

Lupinerna spelas i Norrköping den 13 oktober-3 november och i Linköping den 16 november-21 december.


Text: Jeanette Söderwall (Publicerad 2018-10-11)

Läs mer om Lupinerna >>


FAKTA MONICA WILDEROTH

Monica Wilderoth är skådespelare, regissör, dramatiker och författare. Hon är utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö och var därefter med och startade den prisade frigruppen Teater Terrier.

Monica har varit verksam vid en rad olika teatrar i Sverige, däribland Teater Västernorrland, Folkteatern i Gävleborg och stadsteatrarna i Göteborg och Stockholm.

2006-2009 var Monica engagerad vid Östgötateatern och SPETS-projektet, som syftade till att lyfta fram bortglömda kvinnliga dramatikers verk. 2012-2013 var Monica teaterchef på Borås stadsteater.

Monica har skrivit och regisserat ett flertal pjäser. 2010 debuterade hon som romanförfattare med Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta.

Gå till hemsidan